sayonaran

Måndagen bjöd på känslorus i många olika skepnader. Utan någon som helst förvarning ser jag hur min gamla värdmamma Ulrika kommer in på jobbet. Det var nästan två år sedan förra gången vi sågs, och vi stod stilla ett par sekunder och bara betraktade varandra. Ni vet, när det bara är totalt fel bild; hon ska vara på sitt fancy kontor på Park Avenue i något viktigt möte, i sin Ann Taylor-kostym- på Manhattan- i New York City- i USA. I stället står hon i entrén på Statoil i Ängelholm, ledigt iförd en sliten fleecetröja och tofflor- inget i hennes stil avslöjar det liv hon lever varje dag på andra sidan atlanten. Och tur är väl det- att hon ännu har fötterna kvar på jorden. Det hade hon inte nödvändigtvis behövt ha, kan jag säga...Visserligen är det inte så oerhört chockerande att hon befinner sig på denna spot av jorden då hennes mor är Ängelholmsbo- men inte desto mindre var jag ju helt ovetandes om deras impulsbesök. Efter dessa sekunder av paralysering slängde vi oss om halsen på varandra, och ja, jag började ju lipa...det är nog svårt att förstå hur enormt känsloladdat detta är, för någon som inte upplevt detta med "en andra familj"; att ha levt en vardag i någon annans hem, på en helt annan plats i världen- i mer än ett år. Det är en spillra ur mitt liv som aldrig kommer igen, men som heller aldrig kommer kunna försvinna. En del av mitt hjärta tillhör denna familj för all framtid. Hursom, besöket blev kort med känslomässigt intensivt och vi bestämde att vi skulle ses till jul. Ska bli otroligt spännande att få träffa lilla (?) Anna då igen. Mitt lilla hjärta..


Jag har mycket mer att skriva om, men behöver mer tid för detta. Att känsloruset fortsatte in på kvällen har att göra med www.iambecauseweare.com och Madonnas dokumentär från livet i Malawi, Afrika. Jag satt med tårar i ögonen dokumentären igenom, men det var andra känslor som uppstod inom mig som jag måste få tid att smälta och begrunda. Det bubblar inom mig av en längtan att få bidra med något. Hursom, mer om detta vid annat tillfälle, inom kort. Men jag ber alla som läser detta att ta sig en titt på hemsidan och att försöka se hela dokumentären. Det är viktigt. Mycket, mycket viktigt...