Malawi
Nämnde i mitt förra inlägg den dokumentär jag tog del av häromdagen; Madonna i Malawi eller liknande hette den. Det blir svårt att känna med mig utan att själv ha följt med i denna enormt starka historia, men jag kände ändå att jag var tvungen att dela med mig lite utav det jag gick igenom under och efter att ha sett programet. I stort skildrade dokumentären livet i Malawi, ur både folket och ledarnas perspektiv, samt från forskare och andra engagerade personers synvinkel (varav Madonna spelar en nyckelroll som berättare samt adoptivmamma till lilla David Banda). En kombination, eller ond cirkel egentligen, av fattigdom, sjukdom, desperation, ignorans och okunskap har skapat en inhuman verklighet för miljoner av invånare, varav oräkneliga bär på HIV/AIDS. Inom loppet av några år kommer det fattas en hel generation av vuxna föräldrar mellan 25 och 35 år, vilket kommer ge en dramatisk ökning av familjer bestående av bara barn- vilket redan nu är en tragisk verklighet. Nioåringar som är familjens överhuvud, femåringar som bär, tvättar och matar sina småsyskon..
Tusenåriga traditioner av mysticism och vidskepliphet jobbar dessvärre många gånger emot den redan utsatta kampen mot situationen..exempelvis säger traditionen att en kvinna som förlorat sitt barn i sjukdomen ska ha samlag med en man från en annan by; för att "rena" det döda barnet samt kvinnans själ. Hövdingarna som beslutar om detta är inte ovetandes om den konsikvens detta innebär; ett nästan garanterat spridande av sjukdomen och allt som hör därtill- det är bara det att den djupt rotade kulturen inte ger utrymme för förändring. I förtvivlade, desperata hopp om tillfrisknande händer det att små flickor och pojkar i trollkonstens namn stympas och fråntas sina genitalier! Jag kan fortsätta länge med de horribla exempel som det berättades om, men hänvisar åter igen till filmen. Det är också lätt att döma, från en värld långt ifrån denna. Att döma löser få ting...istället uppmanas man till att utbilda sig inom ämnet, och faktiskt- hur svårt det än må vara- försöka förstå vad som skapar dessa inhumana beteenden. Det är nog en förutsättning för att bistå med hjälp. Dokumentäran speglar, ska jag tillägga, även hur enormt fin sammanhållning många av Malawis medmänniskor har med varandra, och hur mycket mer många av dem verkar uppskatta livet. Exempelvis samlas hela byn kring ett drabbat hem, vare sig det gäller glädje eller sorg- för att visa sitt deltagande. Vackert, tycker jag.
Mitt hjärta värkte starkt efter denna upplevelse. Ett virrvarr av skam, ilska, sorg och frustration kastades huller om buller i mitt inre- och ett behov av att bidra- eller delta- slog rot i mitt sinne. Jag har ännu inte beslutat hur eller när, men jag vet att jag varken kommer vilja eller kunna kringå detta. Jag vill så oerhört gärna bidra med mig själv. Borde jag styra kosan mot Afrika istället mån tro..eller kan/vill jag göra detta på avstånd. Förmodligen inte. Jag vet att man inte kan hjälpa alla. Men, och jag tror verklgen på detta; även om ingen kan göra allt, kan alla göra något.
Tusenåriga traditioner av mysticism och vidskepliphet jobbar dessvärre många gånger emot den redan utsatta kampen mot situationen..exempelvis säger traditionen att en kvinna som förlorat sitt barn i sjukdomen ska ha samlag med en man från en annan by; för att "rena" det döda barnet samt kvinnans själ. Hövdingarna som beslutar om detta är inte ovetandes om den konsikvens detta innebär; ett nästan garanterat spridande av sjukdomen och allt som hör därtill- det är bara det att den djupt rotade kulturen inte ger utrymme för förändring. I förtvivlade, desperata hopp om tillfrisknande händer det att små flickor och pojkar i trollkonstens namn stympas och fråntas sina genitalier! Jag kan fortsätta länge med de horribla exempel som det berättades om, men hänvisar åter igen till filmen. Det är också lätt att döma, från en värld långt ifrån denna. Att döma löser få ting...istället uppmanas man till att utbilda sig inom ämnet, och faktiskt- hur svårt det än må vara- försöka förstå vad som skapar dessa inhumana beteenden. Det är nog en förutsättning för att bistå med hjälp. Dokumentäran speglar, ska jag tillägga, även hur enormt fin sammanhållning många av Malawis medmänniskor har med varandra, och hur mycket mer många av dem verkar uppskatta livet. Exempelvis samlas hela byn kring ett drabbat hem, vare sig det gäller glädje eller sorg- för att visa sitt deltagande. Vackert, tycker jag.
Mitt hjärta värkte starkt efter denna upplevelse. Ett virrvarr av skam, ilska, sorg och frustration kastades huller om buller i mitt inre- och ett behov av att bidra- eller delta- slog rot i mitt sinne. Jag har ännu inte beslutat hur eller när, men jag vet att jag varken kommer vilja eller kunna kringå detta. Jag vill så oerhört gärna bidra med mig själv. Borde jag styra kosan mot Afrika istället mån tro..eller kan/vill jag göra detta på avstånd. Förmodligen inte. Jag vet att man inte kan hjälpa alla. Men, och jag tror verklgen på detta; även om ingen kan göra allt, kan alla göra något.
/Sayonara
Kommentarer
Trackback
