sayonaran

Idag har jag fått möta sorg genom någon annan. Din sorg är min, älskade vän. Ofrånkomligt att inte reflektera över ens egna erfarenheter av bortgång och saknad, och allt som hör till när livet slutligen rundas av till en evig vila. Jag varken vågar eller vill tänka på den framtid som oundivkligen kommer bringa mig en del sorg mellan alla goda stunder. Försöker finna tröst, och vila i tanken om att det är naturens gång- att det med tiden kommer infinna sig en högre grad av acceptans kring dessa fenomen. För just nu vägrar jag tro på en värld utan alla mina hjärtevänner och familj. Det hör väl till när man knappt uppnåt 24 vårar...Hursom. Ur sorg kan man finna styrka, och lärdom. Vi kanske måste känna sorg stundtals, för att påminna oss själva om att älska varandra ännu högre medan vi faktiskt kan.