Tal från Anja
110723
"Det är idag vi är här för att fira din speciella dag- förskjuten in i ett något somrigare skede. Födelsedagar är tillfällen då man firar en persons tillväxt mognad och utveckling. Det är då vi påmins om att livet som gåva är det mest dyrbara som finns. Nu har du fyllt 25 och hunnit bli berikad med många av livets speciella gåvor. Trots det har det riktiga livet med dess omtalade charm knappt hunnit börja. För det är väl så man får tänka när antalet födelsedagar inte längre kan summeras med hjälp av fingrar och tår. Istället för att fokusera på kvantinet fokuserar vi nu på kvalitet.
Så vad säger man då till en vän som varit en sådan stor del när det kommer till mina vackraste minnen om livets gåvor och minnesvärda stunder? Tänka sig att skolmatsalens sönderkokta potatis skulle bli en så värdefull gåva. För det var där vi fann varandra. Kärleken till mat förde oss samman- som så många säkert vet. Vi var de enda som både vågade och ville ta två portioner av skolans mat. Där någonstans började ett väldigt speciellt förhållande växa. Vi var 16 17 år gamla. Inte visste jag då att du skulle komma att bli min allra bästa vän.
Jag kan omöjligt summer alla våra stunder och minnen som vi delat- då skulle jag bli stående här i en evighet. Men det är inte konstigt att skaran av stunder och minnen är så stor. Säg mig vad vi inte gjort tillsammans? Vårt gemensamma intresse för att upptäcka världen har gjort att vi spenderat många stunder tillsammans på resande fot. Egypten- New York- Greklands övärld och Kosovo. Den sistnämnda resan-som kunde slutat betydligt mer norrut än vi förväntat då jag frågade Aniara lite ironiskt om hon hade packat ner passet. Det hade hon inte. Varför? Jo för det trodde du inte behövdes när man bara skulle åka buss ner- eller hur var det nu? Lyckligtvis var vi kvar på E6:an och efter en viss väntan på Aniaras pass med en buss full av otålig medresenärer så hade vi ännu ett oförglömligt minne bakom oss. Tur att man har vänner som kan tänka åt en ibland- för det vet vi alla att även du fått göra för mig ett antal gånger.
Vi har inte bara fått se delar av världen tillsammans- utan vi har även vuxit samman med gråt och skratt hemma i Änglastan. Blivit starkare med de dunster vi haft- och haft ett förhållande som varit olikt många andra vänskapssagor. Vi har bråkat mer än de flesta. varken fin eller min envishet går att ta miste på. Det har inte alltid gått hand i hand. Men på något sätt har vi aldrig låtot det forma vår relation till det negativa- utan tvärtom. Det har stärkt oss som enskilda individer såväl som att vårt vänskapsband har sammanfogats till det bättre.
Det finns ingen som känner mig som du Aniara. Din unika förmåga att förutse mina tankar och ord har ofta förbluffat mig- det är en del av den telepati vi delar. Du har allt för ofta kunnat sätta ord på mina tankar och känslor när jag inte varit kapabel till det själv. Du har tröstat mig när jag knappt vetat att jag varit ledsen. Du har stärkt mig de stunder då jag tvivlat. Du har stöttat mig i de stunder jag varit som svagast- och du har skrattat med mig när lyckan varit optimal. Framförallt har du älskat mig villkorslöst- vilket jag alltid kommer att vara oerhört tacksam för.
Det är ditt stora hjärta som alltid klappar så varmt för andra som gör dig unik och minst sagt oersättlig. Tack för att jag får vara din vän och följa dig på vägen. Från den sönderkokta potatisen fram tills idag- för att sedan så fortsätta följa varandra in i framtiden.
Skål och GRATTIS!"
110723
"Det är idag vi är här för att fira din speciella dag- förskjuten in i ett något somrigare skede. Födelsedagar är tillfällen då man firar en persons tillväxt mognad och utveckling. Det är då vi påmins om att livet som gåva är det mest dyrbara som finns. Nu har du fyllt 25 och hunnit bli berikad med många av livets speciella gåvor. Trots det har det riktiga livet med dess omtalade charm knappt hunnit börja. För det är väl så man får tänka när antalet födelsedagar inte längre kan summeras med hjälp av fingrar och tår. Istället för att fokusera på kvantinet fokuserar vi nu på kvalitet.
Så vad säger man då till en vän som varit en sådan stor del när det kommer till mina vackraste minnen om livets gåvor och minnesvärda stunder? Tänka sig att skolmatsalens sönderkokta potatis skulle bli en så värdefull gåva. För det var där vi fann varandra. Kärleken till mat förde oss samman- som så många säkert vet. Vi var de enda som både vågade och ville ta två portioner av skolans mat. Där någonstans började ett väldigt speciellt förhållande växa. Vi var 16 17 år gamla. Inte visste jag då att du skulle komma att bli min allra bästa vän.
Jag kan omöjligt summer alla våra stunder och minnen som vi delat- då skulle jag bli stående här i en evighet. Men det är inte konstigt att skaran av stunder och minnen är så stor. Säg mig vad vi inte gjort tillsammans? Vårt gemensamma intresse för att upptäcka världen har gjort att vi spenderat många stunder tillsammans på resande fot. Egypten- New York- Greklands övärld och Kosovo. Den sistnämnda resan-som kunde slutat betydligt mer norrut än vi förväntat då jag frågade Aniara lite ironiskt om hon hade packat ner passet. Det hade hon inte. Varför? Jo för det trodde du inte behövdes när man bara skulle åka buss ner- eller hur var det nu? Lyckligtvis var vi kvar på E6:an och efter en viss väntan på Aniaras pass med en buss full av otålig medresenärer så hade vi ännu ett oförglömligt minne bakom oss. Tur att man har vänner som kan tänka åt en ibland- för det vet vi alla att även du fått göra för mig ett antal gånger.
Vi har inte bara fått se delar av världen tillsammans- utan vi har även vuxit samman med gråt och skratt hemma i Änglastan. Blivit starkare med de dunster vi haft- och haft ett förhållande som varit olikt många andra vänskapssagor. Vi har bråkat mer än de flesta. varken fin eller min envishet går att ta miste på. Det har inte alltid gått hand i hand. Men på något sätt har vi aldrig låtot det forma vår relation till det negativa- utan tvärtom. Det har stärkt oss som enskilda individer såväl som att vårt vänskapsband har sammanfogats till det bättre.
Det finns ingen som känner mig som du Aniara. Din unika förmåga att förutse mina tankar och ord har ofta förbluffat mig- det är en del av den telepati vi delar. Du har allt för ofta kunnat sätta ord på mina tankar och känslor när jag inte varit kapabel till det själv. Du har tröstat mig när jag knappt vetat att jag varit ledsen. Du har stärkt mig de stunder då jag tvivlat. Du har stöttat mig i de stunder jag varit som svagast- och du har skrattat med mig när lyckan varit optimal. Framförallt har du älskat mig villkorslöst- vilket jag alltid kommer att vara oerhört tacksam för.
Det är ditt stora hjärta som alltid klappar så varmt för andra som gör dig unik och minst sagt oersättlig. Tack för att jag får vara din vän och följa dig på vägen. Från den sönderkokta potatisen fram tills idag- för att sedan så fortsätta följa varandra in i framtiden.
Skål och GRATTIS!"
Reserv # 1
Okej. Det kan vara så att jag tar klivet över till studentlivet inom loppet av en dryg vecka eller så. Ovissheten är lite enerverande- men nu har jag åtminstone fått klart för mig att besked ges efter den 25e- då upprop utspelas i Lund. Vid eventuell antagning ska jag installera mig på samma ort redan den 29e. Jag har reservplats nummer ett- så nära men ändå så långt ifrån! Då de tydligen gjort ett "överintag" av ansökande i år är det i verkligheten fem personer som ska falla bort innan jag kan göra anspråk på programmet. Alltså vet jag inte om jag kan förvänta mig vare sig det ena eller det andra. Hoppas kan man ju alltid :) Är så enormt motiverad för studier- riktigt längtar efter att få lära mig en massa spännande saker samt få lov att utmana och träna huvudkontoret ordentligt. Så- håll alla tummar och tår för mig!
Fastnade i soffan nu efter en halvdag i sällskap av Ille och Arlind i Helsingborg. Han är så charmig den lille! Åh :) Tack Ille för mysiga timmar! Åter till soffan: blickar ut mot hallen där min magnifika resväska står öppnad och halva min garderob utspridd kring den. Det här med att välja bort och "packa smart" är inte min starka sida haha...Men lite lycklig blir man allt i hjärtat när pass och solkrämer ligger huller om buller med bikinitoppar och sandaler. Om tre futtiga dagar ska jag vila ögonen på turkoist vatten och låta vit sand silas mellan tårna! Kärlek frihet och solsken- oslagbar kombination!
/Sayonara
Reunion
Hemma efter min dagliga (okej detta är dag nummer fyra...) runda i skogen. En halvtimme tar vändan om jag joggar lite mellan varven. Det är inte så mycket- men då jag har lite svårt för att skapa hållbara rutiner gällande träning i vanliga fall så lägger ribban lite lägre för att uppnå just detta: rutin. Om inget annat är det riktigt skönt att låta sig omslutas av lite frisk luft och grön natur en stund :) Har avverkat två dagar på stranden nu- åh vad solen gör mig lycklig! Idag tar min arbetsvecka fart och på tisdag kan jag börja räkna ner till semester- vol II. Nice :) 20e- 27e åker jag och min skatt till Skiathos- HELLAS! Bokade för vad som känns som evigheter sedan men nu börjar det faktisk närma sig sakta men säkert...ska bli obeskrivligt skönt!
Förra helgen var jag på reunion med Förslövs högstadie- 10 år sedan vi skiljdes åt för att möta en ny epok med allt vad det innebär. Jag vet inte vad jag föreställde mig- men trodde nog att jag skulle mötas av en bunt främlingar. Lustigt nog slogs jag av hur lite vi hade förändrats. Eller ja- tusen saker hade skett och visst fanns det en hel drös av småknoddar och äventyr att berätta om. Men jag förvånades inte över något av deras öden- tvärtom var det flera gånger man bara nickade och fick bekräftat det man lite grann redan förväntat sig. Likadant var det fler som påpekade till exempel att det jag vill läsa (Beteendevetenskap) inte alls förvånade dem utan att "det kunde man ju tänka sig- typiskt dig"...märkligt att man redan som liten 9e-klassare uppenbarligen bar på viljor och drömmar och en personlighet som speglas i det nu vuxna livet. Eller kanske inte så konstigt ändå? Hursom överträffade kvällen alla mina farhågor och förväntningar- det blev en riktigt bra fest och jag insåg hur roligt vi också hade det under dessa rätt "känsliga" år- och hur mycket flera av dessa klasskamrater påverkat mig och mer eller mindre varit med att skapa den jag är idag. Tack allihop!
/Sayonara
